Iza 2000-2013

Tävling            Stamtavla            MH

Egentligen borde väl Iza ligga under ”Memory Lane” men hon har gjort ett stort avtryck och har fortfarande en stor del av mitt hjärta så hon får en alldeles egen sida.

OmIza_head

Iza föddes 9 april 2000 hos kennel Lunabjäret i Nyhamnsläge. Som jag hade väntat. Egentligen skulle jag ha hanhund men det var bara två hanar i kullen, och de var redan bokade, så efter att ha funderat ett tag bestämde jag mig för att ta en tik istället. Jag hade då varit hundlös i nästan ett halvår och suget efter en ny hund var stort.

Hon var en mycket självständig valp och det som verkade charmigt när hon var sex veckor var i ärlighetens namn inte lika charmigt när hon blev vuxen. Men hon var ändå en oerhört älskvärd hund som charmade många människor och inomhus var hon en äkta ”mattegris”. Utomhus var det mycket annat som pockade på hennes uppmärksamhet…

Snäll och vänlig var hon, och hon hade ett bra hundspråk. Hon har stoppat många framrusande, lösa hundar genom att bara titta på dem. Under sitt 13,5-åriga liv var hon bara i slagsmål en gång och då hann hon inte ens observera hunden som attackerade henne bakifrån.

Tävlings- och träningsmässigt var hon inte helt enkel. En märklig kombination av ”hårdhet”, känslighet för min sinnesstämning och egen vilja gjorde henne ganska svårtränad. En suck från mig, eller ett ”nej”, kunde räcka för att hon skulle ställa sig i andra änden av planen och beta (!) istället för att försöka göra rätt.

Tävlingskarriären lades ner eftersom jag insåg att vi aldrig skulle få ordning på momentet ”inkallning med ställande”. Det blev helt enkelt en för stor konflikt i hennes hjärna. Först ropade matte och när hon kom i full fart så ville inte matte att hon skulle komma längre?! Hon blev bara ledsen… Eftersom jag insåg att vi skulle behöva poängen från det momentet för uppflyttningen till elit orkade jag inte traggla vidare. Hennes sista tävling, som nog faktiskt även var vår bästa, var vi dock inte alltför många poäng ifrån den magiska gränsen.

Hon var fullständigt orädd, både fysiskt och mentalt. Och oerhört nyfiken! Hon ville gärna ha koll på allt som hände i omgivningen vilket naturligtvis gick ut över koncentrationen. Kombinera detta med en stor portion impulsivitet… Det var alltså inte ofta jag kunde träna med henne när det fanns andra hundar i närheten. Ett mycket stort viltintresse och en gigantisk jaktlust gjorde tyvärr att hon levde större delen av sitt liv i koppel.

Men … hon hade ett hjärta av guld och var en klok schäfertant som tog mycket väl hand om sin lillebror, Karlsson. Inomhus var hon inte gärna mer än två meter ifrån mig.

Fysiskt höll hon sig fräsch mycket länge. Runt 11-12-årsåldern började vi dock märka av tendenser till ”schäfervinglighet”. Hon verkade inte ha ont men bakdelen hängde inte med riktigt som den borde i alla lägen. Runt 13-årsdagen insåg vi att hon nog inte skulle klara en vinter till, med snö och is. Bilden här nedanför till vänster, i snön, är tagen strax före 13-årsdagen. Hade hon bara fart funkade det fortfarande mycket bra.

I slutet av semestern 2013, strax innan 13,5-årsdagen, gick det mycket fort. Det började med lite lös mage på morgonen den 31 juli. Sedan eskalerade det, framför allt under natten, och morgonen efter lät vi henne somna in hos veterinären. Att börja behandla en så gammal hund som var så akut dålig var inget alternativ. Beslutet var lätt att fatta men oj så ont det ändå gjorde…

Vi fick i alla fall en skön sommar med husvagnslivet som hon älskade. Ny platser, nya upplevelser och mycket glass. Då trivdes hon!

I bloggen kan man läsa en mer omfattande sammanfattning av denna glada, tokiga, sociala, galna, impulsiva, roliga, jobbiga hund. Som sagt; ett stort avtryck har hon gjort i mitt liv och mitt hjärta och tomrummet är stort.

OmIza_foot

Comments are closed