Många djur finns i mitt minne och mitt hjärta. Den här sidan skulle kunna bli hur lång som helst,
men jag försöker begränsa mig till de som på ett eller annat sätt funnits i familjen och stått mig närmast.
Alla älskade, alla saknade…
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Axa, 1964-1974
e: Ockels Konny
u: Maja
Axa var familjens första hund och min pappas första tjänstehund inom polisen. Hon var ganska unik eftersom hon var tik, vilket på den tiden var mycket ovanligt bland polisens tjänstehundar. Hon lät dock inte detta hindra henne utan presterade bra resultat såväl i tjänsten som på polishunds-SM och inom draghundssporten.
Axa var inte särskilt förtjust i andra hundar men hon var en klok hund och höll sina åsikter i schack när jag var ute och gick med henne. Hon hade en fenomenal förmåga att skilja på arbete och fritid, vilket väl förvisso är ett måste om man ska orka med jobbet som polishund.
Ibland fick jag vara figurant och agera bortsprunget barn vilket Axa uppskattade. Att hitta lill-matte i skogen var ju mysigt, som kontrast till alla busar…
Hon pensionerades vid 10 års ålder och var vid det laget ganska skröplig i kroppen och jag vill minnas att hon blev ca 10,5 år. En kämpe in i det sista.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Silverpilens Örn (Hain), 1971-1983 
e: Argos Vom Hainholzhof
u: Silverpilens Irja
Hain kom till oss 1974, som tre-åring. En hund som kennel Silverpilens fått tillbaka, och han blev pappas nya tjänstehundsämne. Det fanns väl tvivel hos oss alla i början, för mycket konstigheter hade han lärt sig
hos sina förra ägare…
Han var dock i grunden en mycket stabil hund vilket Anita på kennel Silverpilen visste.
Med tiden blev han en duktig polishund.
Hain var en underbar hund. Cool, lydig och snäll mot andra hundar. När jag själv skulle skaffa schäfer var det honom och hans egenskaper jag hade på näthinnan.
Via hunddata har jag fått fram att han är pappa till en kull på 12 valpar. Denna parning ägde dock rum innan han kom till oss och har varit okänd både för mig och pappa till för ett par år sedan.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Sudden, 1986-2001 
Fader: Okänd (mammakattens persergranne av shaded silver-typ?)
Moder: Gråstrimmig bondkatt
Om man inte kan skaffa hund så … skaffar man katt. Sudden köpte jag av en jobbarkompis, och det var en lyckad affär.
En härlig katt som trots sina vackra blå ögon hade en hel del humör och integritet. En stor personlighet helt enkelt. Han visste vad han ville och såg till att få det.
När han var knappt ett år fick jag och en kompis för oss att vi skulle ägna oss åt kattavel. Han fick para sig med hennes perser-birmakorsning och resultatet blev en kull med sex ungar. En av dom flyttade hem till oss, se nedan. En av ungarna var rödmaskad och såldes till en birmauppfödare för att de skulle försöka avla fram rödmaskad birma. Det krävs tydligen inte så många generationer innan ”blandrasen” är borta i kattvärlden. Hur det gick med projektet vet jag inte.
Jag bodde i hyreshus i Stockholm på tredje våningen när jag skaffade honom och han var innekatt vilket han förblev hela sitt liv, men han (och hans päls) verkade trivas bra med det. Han trivdes även mycket bra med sin son…
Sudden medverkade även i uppfostran av både min första schäfer Dixie och Iza.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Skorpan, 1987-2004 
Fader: Sudden
Moder: Tjorven
Skorpan var ett mycket lyckat resultat av mina insatser i kattblandrasaveln (se ovan). En fullständigt ljuvlig varelse med sin fars utseende och sin mors temperament (tack och lov). Oerhört timid, snäll och lite försiktig. Att han hade klor och tänder att försvara sig med om det behövdes visste han uppenbarligen inte om. Även han blåögd och med ett moln av päls.
I mångt och mycket var Skorpan mer som en hund; han kom alltid när man ropade, och han lärde sig t o m en del trick. Han var oerhört sällskapssjuk, men umgicks mest med sin pappa Sudden så länge han fanns.
Han var också väldigt pratglad. Man kunde ha långa och invecklade konversationer med honom på kattspråk. Jag vet inte vad vi pratade om men han var nöjd så länge man höll igång.
Sina sista tre år tillbringade han utan sin pappa. Det tog ett tag innan han började umgås på allvar med Iza men när han väl gjorde det så fungerade det bra.
En underbar katt var han, och en orsak till att jag har svårt att tänka mig en ny katt för något liknande kommer jag aldrig att få.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Peronis Brindo, 1985-1997
& Peronis Canto, 1987-2000
Brindo
Fader: Cimarosas Utz
Moder: Cimarosas Mosca
Canto
Fader: Ryno Von Der Maaraue
Moder: Cojas Önska
Dessa hundar skaffade min pappa och hans fru när jag för länge sedan flyttat hemifrån. Två mysiga hundar.
Brindo kunde vara lite ”avig” mot nya människor, men mig hade han alltid ett gott öga till, liksom andra människor han lärt känna som valp. Och när han väl förstått att en människa hörde till flocken var det aldrig några problem. Brindo var mycket bra med valpar, och även vuxna hundar för det mesta.
Canto var en annan, lite mer lättsam typ, som älskade allt och alla från första stund.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Dixieplatz Önska, 1992-1999 
e: Lado Von Der Steinhägerquelle
u: Dixieplatz Qitty
Min första egna hund, så efterlängtad! Tyvärr blev det inte alls som jag tänkt mig. Dixie (inte ”döpt” efter kenneln utan efter sin mormor) var ett riktigt måndagsexemplar, både fysiskt och psykiskt.
Hon hade en stor portion rädslor, både sociala- och miljörädslor. Hon var rädd för bilar och andra hundar och detta försökte hon lösa med aggressivitet. Anfall är bästa försvar… För övrigt var hon rädd för; hala golv, skottkärror, frysen, öppna platser (torgskräck?) och mycket annat.
Många var det som tyckte jag skulle ta bort henne och skaffa en ”riktig” hund, men skam den som ger sig – har man tagit fan i båten får man ro den i land.
Många av hennes problem var sannolikt hormonrelaterade och jag p-sprutade henne vilket hade viss effekt. Vid sex års ålder blev hon kastrerad av andra, medicinska, orsaker och detta ledde till ytterligare en liten förbättring.
Vi kämpade på och till sist vågade vi starta i en appellklass, dock avstod vi platsliggningen eftersom risken var stor att hon skulle gå upp och slåss. Utan 50 poäng på platsen är det inte lätt, men i femte försöket (våren 1999) lyckades vi få till en uppflyttning! Så glad så att jag gråtit för en uppflyttning har jag nog aldrig varit, men att bevisa att det faktiskt gick att åstadkomma något även med detta ”vrak” var en seger i sig själv!
På hösten 1999 upptäcktes juvertumörer som spred sig med blixtens hastighet och några veckor efter upptäckten av den första hade hon utvecklat såriga metastaser i ena ”armhålan”. I samråd med veterinären beslutade vi att ta bort henne.
Det var med en osannolik blandning av sorg och lättnad detta gjordes. Jag gråter nu när jag skriver detta för hon var på många vis en underbar hund men hon passade helt enkelt inte in i den här världen. Det enda stället hon kände sig lugn och trygg på var hemma, inomhus, under förutsättning att det låg mattor överallt så att hon vågade förflytta sig och ingen öppnade frysen…
Med facit i hand borde hon ha fått somna in betydligt tidigare, både för hennes och vår skull. Det ska faktiskt vara roligt att ha hund, och det var det väldigt sällan med henne.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Peronis Frida, 1995-2007 
e: Silverpilens Wilse
u: Peronis Ezzi
Frida kom till pappa och hans fru som omplacering när hon var ca tre år. En hund som kenneln fått tillbaks pga diverse olyckliga omständigheter. Hon var dock inte en problemhund utan en mycket stabil och härlig jycke med alla fyra tassarna i backen, på ett mycket positivt sätt.
Hon kom till familjen när Brindo fått sluta sina dagar och fanns sig mycket väl tillrätta tillsammans med Canto.
Frida deltog även med liv och lust i Izas uppfostran när hon var valp, och möjlighet gavs. Med 50 mil emellan blev det tyvärr inte så ofta. När Iza blev könsmogen skar det sig dock lite. Inte särskilt allvarligt, men så pass att vi inte släppte ihop dom utan tillsyn.
Frida blev uppflyttad lägre klass spår men sen gick luften tyvärr ur pappa och det blev inget mer tävlat.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Alla dessa hästar… 
Mitt hästintresse blommade huvudsakligen mellan 1967-1977 och 1994-2004, med tillfälliga återfall däremellan. Många hästar har passerat revy genom åren men någon egen har jag aldrig haft. Ridning på ridskola eller som medryttare på privathästar har varit det vanligaste. En period var jag fodervärd åt en islandhäst.
Svalur, islandshästen som är den sista jag var medryttare på, får symbolisera allihop.
Några av de som etsat sig fast i minnet är följande, i hyfsat kronologisk ordning:
Hansi, Nibbit, Rudolf, Martin, Bimber, Moby Dick, Steini, Viking, Marcus, Joaquin, Roulette och sist men inte minst … Svalur. Ja som sagt, det var bara några av dem alla.
Jag saknar ridningen förvånansvärt lite men drabbas ibland av ett oemotståndligt behov att smeka en mjuk mule eller att borra in näsan i en mjuk hårrem, och då brukar det gå att lösa.
_________________________________________________________________________________________________________________________________________
Lunabjärets Iza, 2000-2013 
e. Kurants Öjje
u. Lunabjärets Easy
Iza bor tills vidare på en alldeles egen
sida som du hittar här.